Samtal blev mer en monolog på engelska mer än ett riktigt samtal om utanförskap. Konstnärers fritänkande om hur ett utanförskap ter sig är mer ett seende och man pratade om "compassion" snarare än självupplevda erfarenheter. Det kändes inte som om de egentligen hade någon aning om hur ett utanförskap ter sig.
Det hade varit mer levande om kvinnorna hade pratat själva än genom en konstnärs mun. Det blir lätt en mätt som tolkar en hungrig om hur deras upplevelser måste te sig. Ett alibi för en viss politik som snarare lockar främlingshatare än människovänner.
Det är svårt att tala om mänsklighet för någon på engelska och jag trodde i min enfald att det mer var ett deltagande samtal. Än att vara där som nyttig åhörare. "Ohörda röster" blev verkligen ohörda förutom av en kulturelit som studerar utifrån snarare än att de är intresserade av egna upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar