Jag är ett vårdpaket i statistiken med en vilja att bli bättre. Det är alltid bättre att satsa framåt och vilja bli bättre eftersom din motivation gör dig bättre. Redan med tanken framåt har du rört dig framåt. Kampen för livet. Redan i skolåldern så hade jag en paus i gymnasiet beroende på min ork och man refererade då till min tonårströtthet. Jag tror så här med backspegeln är att tröttheten berodde på annat än vanlig tonårströtthet.
Jag kom sedan ut i arbetslivet och hade väl inga problem tills när jag under mina studier till lärare fick ett slag av min kampkonst-tränare som fick den andra foten att sympati svullna. Jag gick då och testade det visade sig snabbt att jag fick åka in med taxi till sjukhuset. Med ett högt blodtryck och en Glomerulonefrit fick jag vistas ett par veckor på sjukhuset. Jag behandlades med höga doser av kortison och fick vistas hemma inomhus under hela sommaren.
Jag fick då ingen diagnos utan läkarna kallade incidenten för sle-liknande sjukdom. Det fick dröja till 1998 då jag hade flyttat till Jämtland då jag fick min diagnos. Jag insjuknade alltmer i en problematik som senare fick diagnosen syrebrist i hjärnan. Det var min första stroke och jag fick äta trombyl. Det ledde till ett halvårs rehabilitering på Danderyd. Jag undersöktes givetvis intensivt med bland annat en hjärnröntgen och en kontrastvätska. Jag var givetvis känslig mor kontrastvätskan och blev blind under 24 timmar. Det var också under det här som jag fick min diagnos och det kallades för SLE.
Jag flyttade hem till Stockholm och jag bodde först som en kringflackande nomad under min rehabilitering på Danderydssjukhus. Jag blev bättre och skaffade mig en flickvän som jag senare gifte mig med trots att jag hade min diagnos. Jag slarvade tyvärr med min medicinering och troligtvis så när jag under en period då jag inte åt min kortison så fick jag min andra stroke. Jag fick en halvsides-förlamning och man fann mig på toaletten efter att jag hade spytt två gånger försökt kravla mig till toaletten.
Jag vistades igen på sjukhus och blev senare förflyttad till Ersta sjukhem. Jag vistades där ett par månader och tränade alltjämt för att bli bättre. Jag sökte mycket att försöka minimera de olika riskfaktorerna för att undslippa en ny stroke. Jag fick ändå en ny TIA (dvs en liten stroke utan men) och efter den så har jag bytt diet. Jag har även lagt om min livsstil för att undvika riskfaktorer för att råka ut för en ny stroke.
Nu söker jag för att få sjukersättning 50% så att jag inte hamnar i en ny strokesituation eller ändå värre får en ny stroke som leder till döden. Mina två barn och min hustru har varit min kraft och motivation till att komma tillbaka. Jag minns ännu mina försök att byta blöja på min dotter med en arm. Då jag ännu inte hade kraft i min arm.
Mina möten och egna erfarenheter med de som har överlevt stroke är att motivation och drivkraft är ett måste för en god rehabilitering. Det gäller ju att ha något att sträva efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar